T E A T E R M A S K I N E N

2010-11-28 Recension: Nijinsky

Anders Olsson — Fri, 03 Dec 2010 23:59:47 +0000

Rapport: Malmö

Resenärer: Jonas och Anders

Dagordning

27/11 Föreställningen Nijinsky, samtal kring postdramatik/biopolitik/civilisation

28/11 Produktionsmöte kring Utopistisk montage

Lördag 27/11

Recension: Nijinsky

Plats: Inkonst, Malmö

Medverkande:

Regi och scen: Miriam Horwitz / Video: Miriam Horwitz & Daniel Hengst / Performers: Jule Flierl, Sandra Lolax, Anne-Mareike Hess och Iggy Malmborg / Mentor: Laurent Chetouanne / Assistent: Simone Maria Graf / Produktion: Ernst Busch Hochschule für Schauspielkunst i Berlin i samarbete med Inkonst och Goethe – Institut München / Längd: 1 h 30 min.

Ett fokuserat sökande för att hitta ut ur den biopolitiska kroppen. Och en scenisk vilja att bryta med teater- och danskonventionerna. Blir ett ärligt försök som ibland glimmar till och gläntar på porten till det obegripliga. Föreställningen andas sig själv. Den sceniska musiken och rytmen skapas genom fysisk handling i kontakt med rummets golv och väggar. Detta skapar ibland ett slags transrituell energi som spränger bort aktörernas vilja och lämnar en grym rannsakan kvar. Men tyvärr skapar själva den performativa situationen en smak av skyddad verkstad som gör att jag lugnt kan luta mig tillbaka och tänka: det här är ett skolarbete. Men vad skulle den här typen av arbete kunna resultera i i framtiden? Kanske någonting fantastiskt. När kommer jag att få se denna typ av ärliga försök från ett svenskt teater- och dansfält. När har modet nått oss i Sverige? Jo, kanske just precis den här kvällen.

//Jonas Engman

I denna framställning, baserad på den ryske balettdansören Nijinskys dagböcker, skrivna under sex intensiva veckor, på väg mot hospitalet, påminns jag om mina egna tvångstankar genom den abstrakta och samtidigt så reella och underliga framställningen.

//Anders Olsson

Söndag 28/11

Dag 2 hade vi ett möte på Inkonst kring föreställningen Utopistiskt montage. På mötet deltog Mirjam Horwitz, Johannes Schmit, Jenny Berg, Ludvig Uhlbors, Elin Alvemark. Martin Küchen och Malin Skoglund hade anmält förhinder.

Resultat: Vi ser dem nästa gång i Utopistiskt montage den 27/5 i Riddarhyttan. Det här kan rocka.

2010-11-20 Recension: Allas krig mot alla

Johan Jönson — Tue, 23 Nov 2010 10:51:24 +0000

allas krig mot alla and fuck you too mr hobbes. efter thomas hobbes leviathan. teater tribunalen, stockholm. bearbetning magnus lindman. regi frida röhl. medverkande agnes forstenberg, nina haber, alexandra häggman, benjamin moliner, sebastian sporsén, johan stavring. musiker gurra ljungstedt. tonsättare dror feiler. scenograf york landgraf. kostym ulrika van gelder, york landgraf. inkomstrelaterade biljettpriser; jag betalade 170 kr (summan för de med lägst inkomst). proppfull salong, ett flertal lätt igenkända såkallade kulturpersonligheter, som uppträder med sedvanlig narcisstisk konkurrensutstrålning (som en omedveten prolog till själva pjäsen). publiken också i övrigt mycket vit och ger ett homogent bostadsrättsintryck. jag vet inte. jag kanske bara inbillar mig. får plötsligt, i (den för mig mardrömslika) trängseln i foajén, för mig att nästan alla omkring mig här och nu är folkpartister. eller åtminstone röstar aktivt på borgerligheten. måste kämpa för att inte fly ut på hornsgatan. jag inser att jag inbillar mig, men börjar ändå svettas svårt. jag är också för första gången på kanske tiotalet år rejält och vidrigt bakfull, efter ett återfall i fatal självdestruktiv alkoholism kvällen och natten före. förutsättningarna för mitt teaterbesök kunde alltså vara bättre. nå. publiken släpps alltså in. scenen visar sig vara i arenaform, med bänkrader på tre sidor av scenen. i mitten en upphöjd spelplats, ett podium, med en enkel paviljongliknande konstruktion, nästan som ett partytält, fast av trä, med draperier, ridåer. scenrummet är också scenograferat som en byggarbetsplats med utställda byggstängsel och avgränsande spånplatteväggar. en bar finns också i detta heterotopiska rum, liksom ett trumset, där musikern sitter, relativt uppseendeväckande stiligt och lite anakronistiskt klädd. förresten, är det inte ebba gröns gamla trummis? tänker man. eller blandar jag ihop namnen? ja. bakre väggen i det större scenrummet, själva lokalen, har en projektionsyta där direktöverförda bilder från andra och simultana platser och händelser i scenrummet projiceras. ett par tv-apparater står också uppställda i anslutning till spelplatsen, men där jag satt kunde jag inte riktigt se vad som visades på dem, om jag inte sträckte och vred på mig och därmed störde publikgrannar, så jag gjorde det endast ett par gånger. men jag förstod såklart – eller noterade – den multimediala inramningen för föreställningen. jag menar dessas (tänkta) interaktion med de teatraliska händelserna. och de visar sig vara textuella utdrag ur hobbes bok, den enligt min mening mycket produktiva antagonismmegaklassikern från mitten av 1600-talet. hur går det då till i denna föreställning? ja, alltså. typ såhär. man framför ett antal passager från den stilistiskt tungfotade filosofiska typ 500-sidorsboken. man deklamerar, skriker, viskar, framför, vrålar, använder megafon, mikrofon, talar. du fattar. till dessa filosofiska utläggningar om ditt och datt, om makt, såklart, språk, begär, moral, samhälle, etc osv, har ensemble och regissör lagt scenerier, rörelser, scenografiska händelser, dans osv. det hela framstår som mycket enkelt. man ser framför sig repetitionerna. att man säger: de här hobbesraderna ska vi ha med – vilka rörelser ska vi ha till dem? åsså har man provat sig fram. och ensemblen, till fem sjättedelar scenskoleelever, är mycket energisk och entusiastisk. det är verkligen ensemblen gemensamt som framför föreställningen. det är märkvärdigt energigivande att erfara. även om man emellanåt på sina håll framför vissa repliker eller textsjok alltför triumfatoriskt. som om man trodde sig bibringa en sanning som publiken inte känner till. jag vet inte. eller är det kanske bara viss orutin vid tankegångarna? som då kanske framstår som sensationellt upplysande och överlägsna sanningar (när de ju i själva verket endast utgör en scenisk utsaga bland andra)? i kombination med det talandets grundläggande överläge som teaterscenen och dess tysta överenskommelser ger åt framställarna? förresten illustreras detta överläge på ett övertydligt sätt mot slutet av föreställningen då det hålls en auktion (till förmån för nån scenkonstnärsfond, fiktiv eller ej) om ett kameraminneskort som innehåller en just (av en i publiken, tror jag) avfilmad scen; auktionen drar ut på tiden, är mycket långtråkig och publikinställsam och demonstrerar som sagt scenens radikala överläge gentemot publiken. (minneskortet inropas av en man i publiken för 5000 spänn! om det nu inte var en del av showen…) jag vet inte. jo, bland hobbesraderna är här och där också liksom inbladat olika mer samtida textrader: från kristdemokraternas partiprogram, från vänsterpartiets. och från bostadsrättsannonser för stockholmska lyxvåningar, liksom också nåt hemma-hos-reportage (om jag förstod det rätt) från nåt motbjudande stockholmskt övre medelklasspar i vindsvåning med intresse för design och nyttig mat. dvs samtida klassdistinktionsmarkörer, som bourdieu skulle ha sagt. det är uppenbarthur viktiga dessa (med undantag för vänsterpartiets partiprogramsklichéer) mediala klichéer om smak, politik och klass är för ensemblen eller kanske regissören. jag menar viktiga för dessas identitet. för tribunalens identitet, om du fattar vad jag menar. eller för föreställningens identitet. man liksom moraliserar över dessa materiellt rika och deras smak, tycks det mig. mycket omarxistiskt. publiken är givetvis med på noterna; man skrattar tryggt och överlägset: vi är inte som dom där. med andra ord svarar man ungefär med samma statiska identitetsdynamik som de med såkallat god smak (vad gäller möbler, boende, mat, hälsa – kort sagt: konsumtionsvanor) gör. och kanske är det talande för denna föreställnings svaghet. att den är lite för enkelt tänkt (som ju sker lite för ofta på tribunalen). nästan som reaktivt. jag vet inte. trots att det är underbart, verkligen teatralt, ja, vettande mot det konkret biopolitiska (som bara teatern (och dansen) kan gestalta så fysiskt), att få erfara det mycket fysiska skådespeleriet – ursäkta, men det är lite som teatermaskinen anno 1999-2003) – så räcker inte det riktigt, tycker jag. det blir som sagt lite för svagt tänkt. det är lite för simplistiskt att bara göra rörelser (om än aldrig så kämpande och svettiga) till hobbespassagerna. och man gör dessutom för lite av det hobbeska materialet. tillexempel kunde man ju tänka sig att koppla hobbes pläderande för (den mycket statsliknande) suveränen, själva den massa – och befolkningsinkarnerande leviathanfiguren – som det enda som kan stävja det såkallade naturtillståndets allas krig mot alla – med mer samtida och mer oroväckande teoribildningar om nya suveräniteter; till exempel agambens, eller foucaults (mycket inflytelserika) självdomesticerings- och internaliseringsteorier. eller varför inte mer akuta analyser av det globalitära krigstillståndet av såna som hardt och negri, virilio, zizek, bauman, delanda (samtliga otänkbara utan den marxska traditionen). min mening är inte att namndroppa, bara att använda kortast tänkbara kodord (i detta fall författarnamnet) för det jag här vill peka på. på scen (och i bok) ska såklart också dessa namn och terorier och texter behandlas som poetiskt material; dvs jämlikt, med lika mycket eller lite sanningshalt som till exempel vuxenblöjor fyllda med urin och avföring. om du är mä mig? jag vet inte. jag kanske är grinig. jag kanske är missunnsam mot en annan (hobbeskt konkurrerande!) frigrupp. jag kanske alltjämt hoppas på för mycket när jag går till en teaterföreställning. jag vet inte. men en sak vet jag. jag är tack och lov ingen teaterrecensent. det är för svårt för mig. jag skriver detta babbel för att det är villkoret för att teatermaskinen ska betala för biljetten. att jag ska rapportera till mina teatermaskinenkamrater. så därmed gjort här. för nu. jag återkommer. eder underdånige textslav.

/Johan Jönson

2010-11-19 Recension: Lagarna

Johan Jönson — Mon, 22 Nov 2010 12:33:40 +0000

lagarna. av christina ouzounidis. teater galeasen, stockholm. regi olof hanson. i rollerna lina englund claes ljungmark sandra huldt. Scenografi oich ljus sutoda. kostym jenny linhart. mask frida johansson. musik jens ohlin. biljettpris 240 kr. mörkt och fuktigt och kallt november. relativt glest i salongen. mest bekanta till ensemblen: skådespelare och annat innerstadsfolk. föreställningen börjar redan när man kommer till foajén: där sitter skådespelarna och sminkar sig. man hör dem småprata vardagligheter med varann. också beklaga sig lite grann inför varandra: den ene har lite ont där, den andre lite krasslig så. kanske som svar på nervositet, anspänning, koncentration. och ett visst luftande av skådespelandets utsatthet. och ett kollegialt upprepande av yrkets självupplevda martyrskapsliknande förutsättningar. eller kanske lutheransk, kalvinistisk kompensation. nå. föreställningen fortsätter sen på scenen. scenografin följer på foajéns prolog: allt är öppet, ljuset tydligt, rummet själva rummet, inte en framsuggererad annan plats. rekvisita får sen referera till andra realiteter. pjäsen utgörs i princip av en monolog delad på de tre rollerna. som i tidigare teatertexter av ouzounidis. namnen agamemnon klytaimestra och ifigenia nämns. men framställarna är inte dessa, gör inte dessa. detta betonas om och om igen. som om publiken ofta behövde påminnas med denna verfremdungsteknik. föreställningen (åter)berättar den antika mytiska berättelsen om barnoffer för större krigslycka. den behandlar också mer filosofiska frågor om moral och fri vilja och liknande. och om språk. som tidigare hos ouzounidis. det är inte ointressant. men det är också lite för enkelt, tycker jag. texten skulle vara för banal som filosofisk tidskriftsessä, till exempel. för mycket grundkurs 1 a. man undrar ibland i salongen vem texten vill övertyga. eller kanske tillochmed göra intryck på. även om den för svenska teaterförhållanden utgör ett främmande djur. åt det jelinekska hållet. men utan det produktiva hatet. alltså en större textyta där skådespelarna och framställarna egentligen blir underordnade och kan gå ut och in var som helst i det vidsträckta textuella landskapet. eller inte underordnade. men kanske mer jämställda med texten. skådespelarna är nog mer vana vid att stå överordnade gentemot texten. att ha svalt den och behärska replikerna. naturalisera dem. men texten blir också lite för cerebral för teaterscenen, tycker jag. den blir för osituerad. för idealistisk, så att säga. för okroppslig. för lite fysisk. varför vänder inte texten sina ((förvisso lite för ensidiga) språk)kritiska sonder också mot sig själv? det anstår inte en text som är så intresserad av språket, då ju begrepp som språk och kropp är näst intill omöjliga att inte benämna i samma sats. för att inte tala om teaterscenen, där kropp är en helt central och ofrånkomlig diskursivitet. och skådespelarna här jobbar med det statuariska. ja, i första hand med rösten, förstås - närvarometafysikens primära medium – i denna mycket talade teater. den pågår, som så ofta inom svensk teater, från halsen och uppåt. ändå tror jag att den skulle vara outhärdlig som radioteater. jag menar meningslös. som påminnande om ett lundaspex skrivet av en begåvad förstaårsfilosofistudent som inte behöver riskera någonting. jag vet inte. så blir det inte här, även om tanken slog mig i salongen. alltså det om lundaspex. men bara slog mig. texten jobbar också med upprepningen. med omtagningen. den språkliga urprotesen. med bernhardsk frenesi, men mycket kallare, mindre affektivt. det är det, tror jag, som skapar föreställningens speciella rytm. dess musikalitet. dess bortomspråk. och som gör att man trots allt sitter kvar i salongen. dock lämnar en kvinna salongen under föreställningen, för att gå på toaletten, tror jag, och det är lite typiskt att i stort sett hela glesa publiken snabbt vänder blicken mot henne och följer hennes rörelser ner för gradängen. som om det är mer spännande än det som sker på scenen. jag ser också en yngre kvinna på första raden. hon är i början fullständigt absorberad av föreställningen. kanske är det första gången hon erfar denna form av språk på en teaterscen. hon är mycket koncentrerad och receptiv. munnen är lite öppen, som i beundrande häpnad. det är rörande att se. men ju närmare slutet av föreställningen vi kommer, desto mindre intresserad tycks hon bli. föreställningen får som ingen större utväxling. den dialektiserar för lite. litar lite för mycket på ordet. ändå jobbar skådespelarna relativt hårt, även om englund till en början känns aningen oinspirerad denna kväll. kanske är hon lite besviken på det relativt fåtaliga publikantalet. jag vet inte. hon tappar också text nån gång, och suffleras då. men det gör inte så mycket. man blir som konkret påmind om textualitetens artefaktiskhet. om teaterns artificiella ursprung. om man nu behöver det. annars framträder hon som den mest statuariska, med en likblek zombieaktig kraft. ja, lite som en hemsökande antik gudinna. ljungmark framträder med mer psykologisk realism, tycks det mig. kanske regisserad så, eller märkt av sina år på stockholmska institutionsteatrar, med sina kategoriska estetiska imperativ om såkallad realism och naturalism. men han agerar mycket professionellt, lojalt, känsligt. huldt gör en mer spjuveraktig, neurotisk framställning. känns som som hon verkligen agerar i ögonblicket, och tycks nästan kunna komma från vilket håll som helst. hon gör nog närmast maximalt av sitt utrymme. även om hon samtidigt också är den som regisserats till de mest publikinställsamma passagerna. de som så uppenbart ska få oss i publiken att skratta till. den där sociologiska exkluderingspraktiken som teatern är så omedveten om men likväl ofta effektivt utför. ja. jag ska avsluta detta babblande. jag tror att detta är en text och en föreställning som är typexempel på att man aldrig är bättre än sitt sammanhang, sin kontext, sin diskursivitet. den har massor med potential, men att det är den svenska teaterns hämmande och konservativa diskurs som gör att den inte är bättre än den är. att också ouzounidis, liksom flera andra, skulle behöva det. jag vet inte. får man då lära sig någonting nytt av att erfara den här föreställningen? näe, inte så mycket. det är fatalt för en teaterföreställning, tycker jag. eller kanske är det jag som är oemottaglig? jag är fruktansvärt trött den här eftermiddagen och kvällen. jag vet inte. men jag fås inte att känna den där unika upprepningen som bara den bästa teatern och ingenting annat i världen kan åstadkomma. det hindrar inte att ouzounidis ändå framstår som en av de mest intressanta pjäsförfattarna på svenska. fast det låter överlägset och domaraktigt att säga det så. som en gammal kritikergubbe eller nåt. jag menar att säga den frasen från ett under- eller jämviktsläge. ja. jag vet inte. nu blev väl det här kanske lite mycket babblande om teater i allmänhet istället för om föreställningen lagarna i synnerhet. men det får vara så.

/Johan Jönson

Bloggmaskinen

Emanuel Söderberg — Thu, 22 Apr 2010 13:53:19 +0000

Välkommen till Teatermaskinens bloggsidor, här kan du:

följa loggen för webutvecklingen
tjuvkika på experimentsidorna (Pilotsidor).

Fler kategorier som är på gång:

Modebloggen, med senaste fattigmansmodet, hur vi klär i skogen för att inte få snö i skorna när vi pulsar ner till bastun eller bli blöt om rumpan när vi kokar kaffet vid lägerelden.
Scenkonstrecensioner, med tips om sånt du inte får missa och varningar för att kasta bort din tid och surt förvärvade slantar på ännu en meningslös teaterkväll.