 |
|
| EN KOMPLEX OCH REVOLUTIONÄR MASKIN
Abstrakt biografi 1997 - 2001 av Teatermaskinen - Bla bla bla.
1 Existensen är alltid extrem. Döden väntar. 2 - Jag vet inte varför man ska göra teater. - Skitköttet längtar alltid hem. - Man börjar alltid med ett nej. I mystiken. I det oåtkomliga. - Man frågar. Det är ofrånkomligt. Vi är faustiska. Man vet inte. Man vill veta. - Man är rädd. Smärta är ofrånkomlig. - Det gäller att stryka historien mothårs. DET HÄR KAN INTE VARA ALLT. - Man reagerar på verkligheten. - För att kunna tänka något annat. Förstöra. Särskilt sig själv, det egna. - Teaterarbete är numer det enda arbete MITT LIV KASTAS BORT PÅ DE DÄR JÄVLA SKITJOBBEN som inte är alienerande. - Teatern kan också roa sig med att forska, prova, försöka. - Jag vill utsättas för det magiska rummet. - Vet man vad man vill säga behöver man förmodligen varken skriva, tänka eller göra teater. 3 Varje teaterföreställning är också ett sorts lärostycke. Oavsett vad publik, kritiker, ensemble och författare tror. Det är lätt att visa på teaterns tjänst hos status quo i förfluten tid, liksom på annan kanoniserad konst som tjänat de härskande klassernas ärenden och reproducerat dominerande ideologier INGET KULTURDOKUMENT SOM INTE SAMTIDIGT ÄR ETT DOKUMENT ÖVER BARBARI på den egna kontinenten och på andra kontinenter. Man kan tänka teaterns uppkomst som den metafysiska ritens fortsättning med andra medel. Genom en uppdelning i aktiva och passiva ritualutövare (skådespelare respektive publik) och med en blandning av sublimering, underhållning, disciplinering och konkurrens kunde ett slavägande och priviligierat samhällsskikt i det antika Grekland etablera en samhällsbevarande, social rit som teater. Att peka efterklokt finger är ohistoriskt. Det är mer produktivt att undersöka hur detta mönster upprepas idag. Bortträngningar och bristande självinsikt skapar vålnader. När vålnader hemsöker en inser man att man befinner sig i en tragedi. Då är det för sent. 4 Den globala kapitalismens seger har skapat en komplex och totalitär dynamik VI VET VI VET som har blivit så universaliserad och internaliserad VI SKA NU ALLA ACCEPTERA ATT DET ÄR OKEJ ATT HA SLAVAR IGEN att den framstår som evig och oföränderlig natur, som organisk och deterministisk enhet. Denna konsensus-sås FREDEN ÄR EN KRIGSMASKIN är den nya ideologin, den stora berättelsen, vårt nya omedvetna. VI VET VI VET. Under dessa förhållanden försöker en revolutionär teater (istället för att bara reagera med indignation, gnäll eller den gamla vanliga humanistvisan) producera andra erfarenheter: antiteser, negativ skit, försöksvärldar, ideologikrossning, motsättningar mellan scen och salong - eller ingenting alls. - Där det luktar skit luktar det varande. 5 Den reellt existerande marxismen är en sorts vålnad, ett sätt att analysera, förstå, tänka och kritisera kapitalismen. Ett vetande om dess borträngningar och inneboende motsägelser, beroenden, kontexter. Inte utan metafysiska aspekter. Det är alltså något av en självmotsägelse att fira ”marxismens död” i samband med kapitalismens och marknadens triumf. Det uppkommer regelbundet när kapitalismen genomgår strukturella mutationer. Det gäller att hålla huvudet kallt och inte låta sig fördummas av andras makt eller sin egen vanmakt. - Teatern kan inte ha något egenvärde. 6 Det utopiska är outplånligt. Vi kan inte upphöra att drömma om en annan ordning. Fukt och små, små droppar sipprar igenom där man minst anar det. Konfrontationer pekar framåt. 7 Teatern är en huvudmetafor för förståelse av det kluvna, det ironiska och det mångtydiga i tillvaron och samhället. En symbolisk antropologi FRÅGAN OM MÄNNISKAN ÄR INTE AVGJORD för att utforska en mycket modern erfarenhet. Men hur behandlar teatern en hypermodern erfarenhet? Hur framställer man kapitaltransaktioner i realtid? De abstrakta flödesrummen? Den tidlösa tiden? 8 Det finns ingen väg tillbaka. Idag kan vi knappt heller uppfatta någon väg framåt, som inte reproducerar maktlöshetens optimism. Solen är inte längre en metafor. Horisonten mest ett skälvande hot. Himlen öppnar sig på sin höjd för att spruta eld över de som redan är förlorade. Allt är redan orörlighet. Omvärlden kommer till människan och flödar i högsta beräkningsbara hastighet genom denna sena uppfinning. Vi hinner inte ens reagera som tidigare, med reformer som nödbroms. Det vi trodde kännetecknade oss är i upplösning. Vi övergår nu i en syntes med teknologin, en mutation av djur, cp-skada och maskin. Prototypen är den gravt handikappade, utrustad med fjärrkontroller. Detta får naturligtvis konsekvenser för teatern; för karaktärer uppfattade och framställda enligt Stanislavskijsystemet, för dramaturgin och dess traditionella kontrollfunktion i det linjära framåtskridandets tjänst, för teaterns språk - befriat från munhålan och naturalismens (f.ö. förnuftsvidriga) kontroll över språket öppnar sig enorma språkmöjligheter. ATT UTÖVA GRYM SJÄLVRANNSAKAN ÄR ETT MINIMIKRAV FÖR EN REVOLUTIONÄR TEATER. Att teaterscenen praktiskt taget tigger om att få vara en heterotopi, en verklig plats där man sammanför flera olika rum som i förstone verkar oförenliga, har kanske aldrig varit mer sant än nu, då hypermoderniteten kräver hyperrum, DET SOM ÄR MER ÄN VERKLIGT, skrev Artaud. Vi lever i simultanitetens tid, en tid av nära och fjärran, av sida vid sida, av inneslutna och uteslutna, av noder och flöden, av implosion, av det utspridda. - Alla utsagor är försök. 9 Publiken vill ha en sak. Ger man dom det kan man få framgång. Men publiken behöver någonting annat. INGA FLER SÅKALLADE MÄSTERVERK TACK. En revolutionär teater vill åstadkomma verkan. Ett minimalt intresse av en sån poetik kan vara tillräckligt. Motvilja eller inget intresse alls, och man får man finna sig i att spela rakt ut i ett tomrum. Det behöver inte vara en improduktiv situation. Publiken måste inte förstå eller instämma. Men deras kroppar måste kunna ana en erfarenhet av andra realiteter. 10 Den sociala repressionen fungerar i stora stycken inte längre i form av internaliserade lagar och förbud som kräver avstående och självbehärskning (”Jag får inte.”). Tvärtom antar den formen av en hypnotisk faktor som påtvingar individen inställningen att ge vika för frestelser. ODYSSEUS BINDER SIG INTE LÄNGRE VID MASTEN / KAPITALISMEN SOM REVOLUTIONÄR BEFRIELSEMASKIN / JAG ÄR EN WOYZECKMASKIN UTAN KAPTEN. Ett kategoriskt imperativ befaller det som individen trodde sig ha valt själv: ”Jag ska!” Den psykologiska realismen, som så länge d-o-m-i-n-e-r-a-t det svenska teaterfältet MEDELKLASSENS MASOCHISTISKA HYLLNING AV SIG SJÄLV, och den romantiska kulten av den såkallade undertexten (”Vi teaterkonstnärer går djupare”) har övergått i en sorts idealism: man försöker KLASSINTRESSET LJUGER INTE rekonstruera ett försvinnande borgerligt subjekt. Mikronivån reproducerar makronivån; västvärlden, medelklassen och de rika gör nu allt för att försvara det dom redan har roffat åt sig. Murar byggs ständigt. De fattiga försvarar det lilla dom har. Det är många som vill att historien ska ta slut. VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET. En samtida psykologisk realism skulle kanske anta formen av ett sorts drömspel, en barock surrealism utan det omedvetna, polyfon monolog. - Antiintellektualismen inom svensk teater. 11 Vi som lever nu har förmodligen upplevt liberalismens slutfas. En central liberal fantasi är den s.k. fria viljan. Den är juridikens utgångspunkt och det kanske viktigaste enskilda fundamentet i det ”demokratiska” samhällsbygget, som nu bara kan tjänstgöra som televiserad kuliss. Att man fortfarande säger ”den fria viljan” när det helt uppenbart är frågan om oförutsägbarhet, måste man förstå i ljuset av den massproducerade individualismen och den järnhårda narcissistiska konkurrenslagen. Man ryser ändå när man hör de där ekande tomma utsagorna. Det känns som att det är döden som talar. Ingen skulle påstå att trafikströmmarna är fria, däremot oförutsägbara. För att inte tala om de mycket förutsägbara migrationsströmmarna. Teatern som kollektiv uttrycksmaskin är nu möjlig. Vem som säger eller gör vad har ingen större betydelse. JAG ÄR INTE ANSVARIG FÖR DET JAG SKRIVER DET ÄR KONTINUITETEN SOM ÄR KATASTROFEN. Teatern behöver inte låtsas vara mimetisk längre. Den kan producera arbetsmaterial och oavslutade processer, avgrunder och aktiv nihilism, orgiastisk dialektik och grym katharsis, språkvärldar och fysiska försök. Enheter ska splittras. Enskildheter ska splittras. Erfarenheter görs blint. 12 - Vad är egentligen nytt under solen? Antropologiskt har det hänt väldigt lite sen exempelvis Medeas tid. Vi reagerar ungefär lika- dant nu som då. - Vi måste ge plats åt de uteslutna, de tystade rösterna, de andra berättelserna. - Vi är ju själva bland dom. - Att, som det heter, samtala och kommunicera, är sen länge en global industri som ingår i krigsmaskinen. - Precis som ”att revoltera”. - Mina damer och herrar, vi svävar omkring i rymden. Vet vi ens om vi lever? - Vi lever. - Jag förstår inte hur det är möjligt. - Det är inte som du tror. 13 Inget samhälle tidigare i historien har varit så fyllt av bilder och berättelser. Ett oavbrutet, hallucinatoriskt flöde av suggestiva konstruktioner, dramaturgiska påståenden, privatiserad politik, omedveten metafysik...om världen och jaget, framtiden, nuet och det förflutna, gott och ont, tragedi och komedi, kropp och tanke, normalt och patologiskt, bla bla bla, bla bla bla. Kulturindustrin har idag samma koloniala omfattning som ekonomin. Bilden och berättelsen är varor som lätt förväxlas VERFREMDUNGSIDÉERNA HOS SKLOVSKIJ BRECHT WEISS MÜLLER ÄR IDAG AKUT POLITISERANDE STÖRNINGAR FRÅN EN ANNAN VÄRLD med verkligheten och sanningen (bl.a. därför är all igenkännlig skönhet falsk). I själva verket har vi ingen direkt tillgång SPRÅK ÄR DET MEST PARADOXALA SOM EXISTERAR till vare sig verkligheten eller sanningen. Teatern använder sig dessutom av flera språk samtidigt. - Kampen mot det rådande är också minnets kamp mot glömskan. 14 Den hypermoderna individen kan se vilka bilder som helst. Av krig, lemlästade kroppar, massgravar, likhögar, stora katastrofer, torterade barn. Denna voyeur, vars priviligierade position är identisk med teatersalongens publik, njuter av att inte vara direktsänt offer. Det enda som upprör är om man inte direkt förstår, om man inte omedelbart kan koppla det man ser (läser hör) till de redan dominerande bilderna (berättelserna metaforerna) eller till en direkt och konkret vardagsverklighet. Konfrontationer med avvikelser framkallar det europeiska kirurgibegäret UTROTA VARENDA JÄVEL JUDEN RAUS BOMBA TILLBAKA DOM JÄVLARNA TILL STENÅLDERN FRIHET DEMOKRATI OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER välkända reaktioner: ”Jag fattar inte det där - alltså ska det inte få finnas.” 15 Teaterviskningar och tisseltassel i salong och foajé innan ridån går upp: om den och den stjärnans privatliv, kropp, utseende, om regissörens ”genialitet”, om författarens ”storhet”. Eller en Keve Hjelms första entré i Lång dags färd mot natt på Kungliga Dramatiska Teaterns lilla scen inför fullsatt salong. Han kommer in, harklar sig, tar in rummet med blicken ansiktet kroppen och gör en svepande rörelse med ena armen samtidigt som han sätter ner ena foten i golvet och uttalar sin första replik. Och - smack - hela salongen, till sista bänk, är infångad, förförd, förtjust, fullkomligt tätad, magiskt absorberad. Av Keve Hjelms fantastiska skådespelarkonst. Mer än av rollen han gör, eller pjäsen han deltar i. En bländande uppvisning. Den narcissistiska magin är konkurrensutsatt av de andra, nästan lika fantastiska skådespelarna, och normaliseras i en sån omgivning, men varar, som permanent katharsis, föreställningen ut. 16 Den klassdynamik som kännetecknar kapitalismens nuvarande multinationella fas har börjat ge sig till känna. 17 En revolutionär lust, en hatisk fröjd, skadeglädjen, schizoskratten som strömmar genom de viktiga verken. Även när de framställer avskyvärda, depressiva och fruktansvärda saker. - Att offra sina barn och skörda sten. Den som tror sig känna Gud skulle vara Gud. 18 Man kan aldrig bli av med sin kropp. Kroppen är hela livet igenom ständigt närvarande i allt en människa gör. Vi upplever världen genom kroppen. Vi kan inte tänka utan kropp. Det är denna levda kropp som kroppslösa praktiker som naturvetenskapen, teknologin och konsumismen - med hjälp av entydiga begrepp och intelligens utan erfarenhet - transformerat till föremål KNULLA MIG KNULLA MIG TILL DÖDS för undersökningar, klassificeringar, manipuleringar, modifieringar, penetreringar, reproduktion. Kroppen är idag en vara som man konkurrerar med. På lönearbetsmarknaden. I offentligheten. I hemmet. I drömmen. På fritiden. (Den ”fria” sexualiteten, exempelvis, (tvångs)upprepar bara den senkapitalistiska ekonomins konkurrenslogik.) 19 Den kropp som idag håller oss inspärrade SJÄLEN ÄR KROPPENS FÄNGELSE FETMA EN GLOBAL EPIDEMI är en besegrad kropp, en orörlig syntes, en dödsförnekande och bortträngd avkomma efter tidelaget med maskinen. Vi vill inte veta av att människan svettas eller skiter. ETT DJUR I ETT RESERVAT EN ANSTÄLLD I ETT FÖRETAG. Aktiva kroppar i häftig rörelse på gator och torg har alltid varit de härskande klassernas största skräck. Inom svensk teater pågår pjäserna vanligen från halsen och uppåt. Det är en teater som oftast är omedveten om kroppsliga erfarenheter. Man reproducerar den besegrade kroppen utan historia, utan sammanhang, utan konflikter, utan hopp. En revolutionär teater använder det fysiska som arbetsmaterial för en grym och konkret utforskning av kroppens mörka och komplexa kontinent. KROPPENS HÄMND. Grymhet mot varats fängelse skapar ett magiskt rum för utveckling av en antitetisk estetik. I butohdansen är historien inskriven i kropparna, den framträder i varje rörelse, varje uttryck, levande och död i samma ögonblick. Döden tillhör livet. DU FÖDDE MIG ALLTSÅ DÖMDE DU MIG TILL DÖDEN. Kroppen är ett slagfält, ett oavbrutet materialiserande av motsättningar, konflikter, förflutenhet, drömmar. En tom kropp. En ny kropp. En andlig kropp. En utsmetad kropp. En gammal kropp. En annan kropp. En kropp av motsatt kön. En självlysande kropp. En genomströmmad kropp. En foglig kropp. En hatisk kropp. En hämnande kropp. En kollektiv kropp. En revolterande kropp. Naturens minne kan inta min kropp. Döden kan också bli en jägare. - Varför ska man göra teater? - Jag äter inget mer bajs. - En majoritet av befolkningen bryr sig inte om teatern. På ganska goda grunder, väl? Så frågan är hur vi ska göra teater. Och det handlar om inställning, mer än nånting annat. Med rätt inställ- ning kan man göra komplex och revolutionär teater av vad som helst. - En pjäs måste ändå behandla något. Vad är angeläget för oss idag? - Döden och dödens föränderlighet. Och det nya icke-livet. - Metafysiska frågor. - Klassfrågor. Klasshat, ovanifrån och underifrån. - Deonstruktion av den vite mannen. - Teknologi, hastighet och orörlighet. - Könsfrågor. Motsättningarna mellan könen. Kriget mot kvinnor- na. Historien pågår idag till stor del i sängkammaren. - Kärlek och kannibalism. - Jag vill göra en teater där man kan bli till. En fysisk teater. Utplånas och bli något annat. Eller utplånas och upphöra. - Det som bara teatern kan göra. 21 Abraham visste inte var han skulle. Han mötte en ängel på sin väg. Ängeln sa åt honom att han inte fick fortsätta, det var förbjudet. Abraham visste att ängeln var starkare än han. Ängeln visste det också. Ändå måste Abraham utkämpa en strid mot ängeln. - Bla bla bla. Teatermaskinen har sin bas i Riddarhyttan, startade hösten 1997 och har producerat drygt dussinet monologer, som turnerat och turnerar runtom i landet, liksom de två större produktionerna gränsmaterial ww4 (1999) och extasy +/- noll (2001). |
|
|
|
|
|
|
|
________________________________________________________