Teaterilskan.
Våga bemöta våra åsikter om uppsättningarna i stället, uppmanar DN:s Ingegärd Waaranperä
DN:s recension 030611:
"Woyzeckmaskinen" har ögonblick av gripande övergivenhet, men det politiska budskapet drunknar i rädslan för tystnad. Pornopolitisk teater
Doft av 68-rörelse serveras med bönmos och Myrdal.
Vänstern är inte död, men hur pass lever den? Riddarhyttan i Bergslagen känns som en by längs Transsibiriska järnvägen i gamla Sovjet, lämnad av utvecklingen. Vinden blåser genom tomma industrilokaler, putsen flagnar, människorna flyr. Här håller den fria teatergruppen Teatermaskinen ett fyradagarsmöte i pingst om teater och politik under det löftesrika namnet "1:a Korsvägssymposiet".
Det doftar 68-rörelse och politiskt sommarläger och jag känner mig som om jag klivit ur en tidsmaskin, förflyttad trettio år tillbaka, vemodigt och upphetsande på samma gång. Jan Myrdal inleder, lunchen består av pasta och bönmos och hitresta debattörer från grupper som Globalisering underifrån, SSU, Afa och Ung vänster ska sova på golvet i skolan.
Allt är sig alltså likt men ändå alldeles annorlunda. Deltagarna är få, debatten trevande. "70-talet var vågen som reste sig och svepte bort en massa bråte. Nu är vi i dess flacka efterdyning, några små virvlar bara i den platta havsytan", som en av debattörerna beskrev det.
Politisk förvirring, desperation inför den totala övermakten, en ung rörelses övergivenhet - i "Woyzeckmaskinen" har poeten och dramatikern Johan Jönsson för nuet smält ihop två av den revolutionära teaterns mästerstycken, Georg Büchners "Woyzeck" från 1837 och Heiner Müllers oidipalt blod- och spermadrypande Shakespeareparafras "Hamletmaskinen" ur DDR-epokens opposition. Katalysator i föreningen är Johan Jönsson själv och den djupt personliga livshistoria som är drivkraften i hans poesi och prosa (på teaterns förlag Maskinen), föräldravåld och övergivenhet, underklassens självförakt och en desperat, hat- och skamfylld sexualitet över alla gränser.
Kontrasten kunde inte vara större än mellan ramen - Riddarhyttans Folkets hus med stensamlingar i glasskåpen och Per Albinbyst i foajén - och föreställningen, där sjuksköterskor och sjömatroser som i en rättstavningsövning stönande av sexuell utlevelse klättrar omkring i och på varandra i åtsmitande vita plastuniformer.
Dansbanan Rotundan, där 68:ornas generationskamrater fortfarande bjöd upp efter schemat tre moderna och en gammal, har fått spegelklädda väggar för denna pornografiska snarare än erotiska cirkus. Scenografins sängkläder är blodiga, samlagen på scenen oräkneliga. Av Büchners-Müllers dramafragment finns knappast smulorna kvar och efter nyanser i skådespeleriet spanar man förgäves. Kvinnorna våldtas av männen och kastas åt sidan. Männen, nakna, misshandlas av sparkande skrikande kvinnor. Woyzeckpojken - en blond jesusgestalt med flicktofsar i håret och rött silkeshöftstycke gråter sin faderlösa övergivenhet. Martin Küchens barytonsax gnisslar, gnyr och råmar in i tumultet på scenen.
Det är usel teater i all konventionell mening. Föreställningen följs av en debatt om vad som bör göras i politiken och det slår igenom i spelet att den har detta mål, uttolkning och diskussion. Den borde ha publiken, spelsituationen som mål, stanna där den är, vara sig själv. Skådespelarna borde lyssna på sina egna repliker, ibland också på varandras. Estetiskt lider "Woyzeckmaskinen" av samma problem som mycket annan politisk teater i dag: ointresse för redskapen och yrkeskunskaperna, brist på jämförelsematerial, rädsla för tystnad, stillhet och framför allt publikkontakt, konstigt nog, som om politiken bara vore ett offentligt torg att erövra, och aldrig någonting inuti människorna att väcka.
Men allt är inte förlorat. Om Johan Jönssons poesi har det sagts att läsaren får vara sin egen redaktör, sålla bort slagget för de korn av genuin utlevelse och vrede som finns där. Detta gäller i hög grad också för "Woyzeckmaskinen". I texten (ibland också i föreställningen) finns det gripande ställen där övergivenheterna strålar samman: underklassbarnets och den unga politiska vänsterns, Woyzecks, Hamlets och den svikna revolutionens. Allt blir blind faderlöshet, pressad till en hårdhet och förtvivlan som det går alldeles utmärkt att identifiera sig med. Det räcker inte till en hel föreställning, men det duger att bygga vidare på."
Ingegärd Waaranperä
"Det finns kritiker som recenserar hela världen..." Maria Küchen bemöter i Expressen den 28 juni utan namns nämnande min recension av
Teatermaskinens föreställning "Woyzeckmaskinen"
i Riddarhyttanhärförleden. (DN 11/6).
Jag kan bara protestera. Jag har inte recenserat Bergslagen. Det är inget fel på Riddarhyttan. Men avfolkningsbygd är det, vilket jag beskriver. Liksom Küchen har jag också sett Sovjet. Till de bortre, öster om Ural liggande stationerna vid transsibiriska järnvägen kom folk från byar runt om för att köpa öl och livsmedel som tågpersonalen sålde svart från restaurangvagnen. Så illa är det förstås inte i Bergslagen, men det är inte precis så att Ica nyetablerar heller.
"I de undersköna trakterna kring Riddarhyttan har en fattig poet råd att bo på två hundra kvadrat med sjötomt", skriver Maria Küchen. Visst. Härligt. Men vem får sälja till underpris? Personligen tror jag inte att Küchen egentligen har så starka invändningar mot min bild av Bergslagen. Däremot tycks hon göra sig till tolk för Teatermaskinens invändningar mot min recension.
I ett mejl från gruppen utnämns jag till DN:s begåvningsreserv (är man dummast då?) med nästan identiska formuleringar. Men inte heller i mejlet för man fram några invändningar mot den teaterkritik jag riktat mot föreställningen. På basis av många års erfarenheter tycker jag mig kunna lova att om teaterkritiken hade varit positiv hade varken teatergruppen eller Maria Küchen protesterat mot mitt sätt att beskriva Bergslagen. Teatrar vill gärna att kritikerna kommer och skriver om dem, men det ska vara på teaterns egna villkor. Expressens Gunilla Brodrej blev nyss portförbjuden på Folkoperan - inte för det hon skrev, tycks det, utan för vad hon inte skrev eller fick plats med.
Bägge dessa konstiga attacker tror jag har sin grund i idén att man inte får bemöta kritikers uttalade åsikter, och därför försöker man gå på oss från annat håll. Det är en vanföreställning som leder till ovanligt korkade diskussioner.
Varför inte gå i svaromål direkt, och hävda att till exempel Teatermaskinens föreställning är en bra föreställning, och varför i så fall. Har kritikern, det vill säga jag, missförstått någonting? Är det som jag uppfattar som usel teater i själva verket en radikalt ny, självutlämnande estetisk trend som jag inte har förstått mig på? Kan det vara dokusåpornas inflytande som får teatern att medvetet (?) vilja avstå från estetiska verkningsmedel och kontroll över de konstnärliga uttrycken? Vad är det för konstnärliga prestationer som Folkoperans ensemble och personal ("med lång utbildning, oftast 10-15 år") har utfört, och som Gunilla Brodrej inte har sett eller bevärdigat med en kommentar? Sådana frågeställningar vore det både intressantare och mer meningsfullt att diskutera.
Ingegärd Waaranperä
Teaterilskan
Kritikerns makt
På förekommen anledning känns det rimligt att kommentera Ingegärd Waaranperäs debattinlägg (DN 3/7), där det antyds att vi på Teatermaskinen är upprörda över att hon inte tycker om vår föreställning. Det stämmer inte. I det svarsmail som Ingegärd Waaranperä citerar, skriver vi följande: "Vi skiter fullständigt i huruvida Teatermaskinen hyllas eller sågas på kultursidorna. Det som intresserar oss är det förakt som påvisas för en by och dess invånare. Vi ber er högaktningsfullt att dra åt helvete med okunniga utsagor om den by där vi lever. Däremot får ni gärna kritisera, analysera och dissekera vårt konstnärliga arbete. Det är väl det som är uppgiften." Vi menar att det är kritikerns ansvar att kritisera våra föreställningar, att analysera och behandla vårt arbete med respekt och intresse. Vår reaktion grundar sig på tvärsäkra uttalanden om Riddarhyttan som inte är sanna och på det von-oben perspektiv som vi och, vad vi förstår, Maria Küchen läser in i Ingegärd Waaranperäs urprungliga recension (11/6). Vi tycker inte att ogrundade referenser till Riddarhyttan hör hemma i en text som ska behandla ett scenkonstsymposium och en föreställning. Vi tycker att det är respektlöst. Det är ett uttryck för den gamla konflikten mellan stad och landsbygd.
Waaranperäs inlägg tyder på en djup oförståelse för den värld som växer fram utanför centrum och de människor som skapar den. Den uttolkningen av världen innebär ett tolkningsföreträde för ett invigt fält av sakkunniga, som känner varandra, går på varandras fester, delar utgångspunkter och referensmaterial och utefter detta gör sin analys. Det är naturligtvis en maktposition.
Det är okej så länge man är medveten om det. Men det motiverar inte att man ger sig på ett helt samhälle.
För oss är det ett givet val att arbeta utanför det självutnämnda centrum. Att arbeta här, vid Transsibiriska järnvägens snöpiskade stationer, vid slutet av allt, förskjuter faktiskt perspektiven något och andra berättelser blir synliga. Besvärliga berättelser som inte ryms på den mediala dagordningen. Berättelser om det bortträngda. Om arbetslöshet, övergrepp, överlevnad. Det är en annorlunda verklighet som man bör känna till innan man talar om den.
|
Vad gäller Ingegärd Waaranperäs efterlysning av ett samtal om form och innehåll, så tror vi att hon har rätt när hon skriver till oss: "Det kan bero på att jag inte förstår er estetik, medges. Över detta kan man beklaga sig, men det är i så fall all ung konsts lott att vara missförstådd och inget att skämmas för, heller inte särskilt mycket att göra åt." Vi tar gärna diskussionen om form och innehåll när och var som helst, till exempel under vårt gästspel på Kulturhuset 24-28/9.
Vi delar Thomas Anderbergs åsikt om kritikerns uppgift att bredda perspektiven och öka utrymmet för recensioner och reflektioner. Vi hoppas mycket på det. Bra recensioner, positiva eller negativa, utvecklar vårt arbete. För oss verkar det dock som om Ingegärd Waaranperä helt enkelt har gjort ett dåligt jobb. Detta av två skäl:
1. Vi upplever ett ointresse för den estetik som vi valt att arbeta med. Vi uppfattar det inte så att Ingegärd Waaranperä försöker benämna den och se vilka intentioner vi haft med uppsättningen. Utifrån en sådan analys hade det varit välkommet med en djupgående kritik av den estetiska utformningen.
2. Uppsättningen markeras indirekt som ett resultat av författaren Johan Jönsons "djupt personliga livshistoria". Det refererar till de bokrecensioner som fanns tillgängliga i foajén. Vad Teatermaskinen faktiskt vill, estetiskt och politiskt, kan man läsa om i UlfPeter Hallbergs bok "Teater ? Liv" (Symposium 2002).
Vi tror att Ingegärd Waaranperä, liksom vi, är djupt kritisk till den förda glesbygdspolitiken, och det är just därför hennes utsagor blir så missvisande. Vår förhoppning är, helt kort, att DN behandlar alla samhällen med respekt och kunskap. Riddarhyttans invånare ska inte hamna i skottlinjen för att vår föreställning inte uppskattas.
TEATERMASKINEN
Anders Olsson
Politisk teater. Teatermaskinen lyckas inte fördjupa sin scenkonst, skriver Ingegärd Waaranperä.
Teaterilskan
Tidigare inlägg: 1/7 och 4/7.
FÄRGEN FLAGNAR på Folkets hus och Bergslagslänen avfolkas förvisso. Men jag skriver inte reseskildringar och brukar inte läsas som en reseskildrare. Det som framför allt formar mitt intryck av Riddarhyttan är förstås det symposium och den teaterföreställning jag hamnade på, som bägge ingick i mitt recensentuppdrag.
På symposiet kände jag mig förflyttad trettio år tillbaka i tiden. Inte bara för att Jan Myrdal inledningstalade (som han ju ofta gjorde då) eller för att maten var densamma, utan framför allt för att själva diskussionen i så hög grad tycktes orienterad bakåt mot den tiden och svagt förankrad i nuet. Till exempel tycktes dagens fackföreningsrörelse relativt okänd för de flesta. Flera debattdeltagare såg sig som en yngre fortsättning på 70-talsvänstern - just nu i en vågdal - snarare än som en del av den unga rörelse som finns i dag i globaliseringsfrågan och i fredsrörelsen, och som inte tycktes representerad alls.
Jag fick känslan av att ha kommit i ett bakvatten, och då menar jag inte geografiskt utan politiskt. Också om man befinner sig långt från centrum måste man ju försöka diskutera och påverka hela samhället, till exempel den politik som har förpassat platsen man lever på till periferin. Jag undrar om inte Teatermaskinen för att undvika sekt-stämpeln borde försöka bredda sin politiska bas.
I det sammanhanget tedde sig därför också själva teaterföreställningen desto märkligare: mitt i den grönskande avfolkningsidyllen, i anslutning till denna påfallande tafatta debatt spelas plötsligt denna vrålande, rasande, inplastat pornografiska teater.
Den kändes malplacerad, inte som man kan tro för att den var så djärv och provokativ, utan för att den i all sin våldsamhet förblev så förvånande ointressant, så mycket till för sin egen skull och så frånvänd från publiken, som utifrån den sedan skulle diskutera begreppet politisk teater. Också "bortträngda berättelser om arbetslöshet och övergrepp" kräver sin form. Som teater lider "Woyzeckmaskinen" brist på konstnärliga avvägningar, estetiska val, tydliga perspektiv och distinkta uttryck, och då spelar det ingen roll vilka programförklaringar gruppen har gjort eller hur den har blivit beskriven i böcker eller tidskrifter.
Jag kräver inte en sammanhängande eller begriplig berättelse, eller att det ska gå att förstå meningen med allt. Det jag kräver är ett medvetet konstnärligt mål och en orkestrering av uttrycken, oavsett om man vill göra provokativ performance eller uppfordrande teater.
Jag förstår inte att en teatergrupp som kallar sig politisk, och som har valt att utgå ifrån två av den politiska teaterns starkaste pjäser, Büchners "Woyzeck" och Heiner Müllers "Hamletmaskinen", kan vara så okunnig om/ointresserad av scenens och skådespelarkonstens verkningsmedel. Dessa har ju ofta identifierats och formulerats just för det politiska dramat. Det handlar om närvaro hos skådespelarna i stället för skrikande upprördhet, om att kunna laborera med begrepp som pausering, volym, intensitet, publikkontakt och distans.
Man kan jämföra med vad föreställningens ensamme musiker, Martin Küchen, gör när han låter sin barytonsax vråla, snyfta, hacka och gnälla in i föreställningen. (Att hans insats inte har nämnts i min recension är det enda jag beklagar.) Det han spelar är inte mindre sönderbrutet och grällt än det som pågår på scenen. Det är improvisation, javisst. Men vad hade hänt om man stuckit saxofonen i händerna på en som inte kunde spela? Jag har svårt att urskilja var regissörens ansvar slutar och skådespelarnas brister tar vid, men jag vägrar förstå varför något som aldrig skulle duga i orkesterdiket får fritt fram på scengolvet.
Bourdieus teorier, slutligen. Ja, det finns en maktskillnad mellan centrum och periferi och ibland ett överlägset samförstånd i storstädernas kulturella kretsar, som Anders Olsson beskriver det. Men det är ett tveeggat argument. Min erfarenhet, efter åtskilligt resande och skrivande, är att det samförståndet oftare tar sig uttryck i en välviljans paternalism än i hård kritik. Och i så fall borde ju Teatermaskinen snarast vara nöjd med mina insatser.
Ingegärd Waaranperä
Teatermaskinen svarar (ej tidigare publicerat)
Ingegärd Waaranperä fortsätter med sitt oförstående inför Woyzeckmaskinens estetik och politik. Hon förmår uppenbarligen inte formulera vad föreställningen gör - mest bara vad den inte gör. Hon utgår från någonting hon kallar "teater" - för Waaranperä ett enhetligt, oproblematiskt och absolut normativt begrepp - och därpå följer en uppräkning av "brister" som förment objektivt tillskrivs Woyzeckmaskinen: "konstnärliga avvägningar, estetiska val, tydliga perspektiv och distinkta uttryck". Ja, Waaranperä antyder rent av att Woyzeckmaskinen skulle vara helt i avsaknad av form - och ringar så också in den egna mycket begränsade estetiska teoribildningen(som samtidigt tangerar mystiken och fantasmen). Det finns naturligtvis ingen teaterföreställning utan form. Dikotomin form - innehåll, som Waaranperä implicit ställer upp, är sen länge överspelad och transformerad. Man borde inte behöva undervisa någon teaterkritiker om det. Inte heller om att avsmak och förakt, som utgör substansen i Waaranperäs recension, inte är detsamma som kritik, än mindre "hård kritik"(som hon berömmer sig själv med och tror att vi "i perfierin" ska vara nöjd med). Det är inget fel på avsmak eller förakt(eller hat, för den delen), varken i kritiken, på scenen eller i livet, men gärna också ett analytiskt och kritiskt försök - ja, det är faktiskt ett av modernitetens ofrånkomliga imperativ. Men i mötet med Woyzeckmaskinen ser Waaranperä ingen anledning att ens försöka. Ingenting om föreställningens intentioner. (Istället: dom är okunniga lantisar, och krav på ett enda konstnärligt mål.) Ingenting om hur Woyzeckmaskinen använder materialet från Büchner och Müller. (Istället: klichén om författarens uppväxttrauman.) Ingenting om det fysiska skådespeleriet, eller om biopolitik, eller teatertraditioner. (Istället: skådespelarna brister och regissören vet inte vad han gör.) Ingenting om intensiteter som dramaturgi, eller om repetitioner och skillnader. (Istället: dom är rasande och dom vrålar.) Ingenting om en överflödets politiserande estetik. (Istället: krav på sublimerad orkestrering av uttrycken.) Ingenting om röstanvändningen. (Istället: dom utlevelsevrålar.) Ingenting om vad föreställningens tystnader gör. (Istället: den har inga tystnader och inga pauseringar.) Ingenting om skiftande språkliga stilar. (Istället: det glimtar till nån gång ibland.) Ingenting om vad kostymeringen gör. (Istället: Det är pornografiskt och inplastat.) Ingenting om deterritorialisering av teaterrummet, eller om negativ dialektik. (Istället: den är frånvänd från publiken och usel teater.) Ingenting om att Woyzeckmaskinen är den tredje delen i en trilogi. (Istället: detta är usel teater.) Och naturligtvis ingenting om hur Woyzeckmaskinens kartografi förhåller sig till andra kartografier, eller till den ordning som omger teatern och som teatern är en del av. (Istället: detta är usel teater.) Nej, vi hävdar inte att vi själva har korrekturet till dom diskurser som Woyzeckmaskinen aktiverar, eller inte aktiverar. Det vore att inskränka sig till ett auktoritärt och reaktivt bristtänkande, till en enfaldens befästande teatermodell. Heiner Müllers inställning är mer produktiv: Vet man vad man vill säga, då kan man säga det, då behöver man inte skriva eller framställa teaterföreställningar. Det pekar framåt, längs omöjliga flyktlinjer, mot en mångfaldig rhizomatisk teatermaskin, mot en oöverskådlig och risktagande aktivitet. Förmår då Woyzeckmaskinen leva upp till såna uppfordrande formuleringar? Det skulle förvåna oss. (Hade det varit fallet skulle det ha tvingat oss till nya rörelser.) Men att vår föreställning vet mer och erfar annat än Ingegärd Waaranperäs recension och uppföljande inlägg, det är uppenbart. Men det hindrar henne inte från att utöva dumdryg paternalism - istället för kritik - genom att dela ut goda politiska och konstnärliga råd. Råd som vi självfallet kommer att följa.
Teatermaskinen
Johan Jönson
Anders Olsson |
