Teatermaskinen är en kooperation av frilansande kulturarbetare i den lilla byn Riddarhyttan med 500 invånare som ligger i Bergslagen. Vi turnerar med monologer som är skrivna som diskussionspjäser och som spelas på arbetsplatser, skolor, arbetslöshetsprojekt, för fackförbund, studieförbund.

Vi gör också större föreställningar som spelar på kulturscenerna. För oss finns två huvudinriktningar

– att söka nya metoder för att producera scenkonst och att delge kulturen/scenkonsten till nya grupper.
Vi bor i Riddarhyttan eftersom det ger ett annat sorts perspektiv på saker och ting. Där bygger vi nu upp en internationell mötesplats i Folkets Hus och Park som heter Korsväg Riddarhyttan – ett forum för demokratiska processer, utbildning och idéburen scenkonst.
Så långt om vår verksamhet.

Det det handlar om är vad vi ska göra nu. Vad en radikal kulturpolitik kan vara, vad den kan och behöver uträtta. Vi befinner oss ju i en situation där dom folkrörelser och folkbildningsverksamheter som under så lång tid varit fundamenten för en levande demokrati nu hotar att urholkas. I vår kommun till exempel, sitter det snart bara pensionärer i fullmäktige, folk som under årtionden arbetat inom föreningsliv och folkbildning och nu sitter som en sorts sista försvarare av en tradition som varit stark, levande och vital i utvecklingen av vår demokrati.

Så vad ska vi göra, om vi verkligen vill ha en radikal kulturpolitik, om vi verkligen vill att kulturen ska vara en aktiv del, ja kanske själva kärnan i utvecklingen framåt. Om vi vill ha en kultur som inte bara är grädden på moset utan själva jästen i degen, som Pentti Supponen i Hällefors sa i något sammanhang.
Hur ska vi förhålla oss? Vad ska vi göra?

Och om man vill ha en radikal kulturpolitik och om kulturen verkligen ska vara en kraft som når ut i hela landet och till människor i alla åldrar och alla samhällsklasser och inte bara är en företeelse för en liten etablerad kulturelit som redan har alla privilegier, som kan koderna och språken.
Alltså, jag menar inte att det inte ska få finnas, men det måste vara en mångfald mötesplatser och röster, av kroppar, klasser och berättelser. Men frågan är om vi fördelar våra medel på rätt sätt. Om dom visioner som finns i kulturpropositionen verkligen kommer alla till del. Det är ju ett fantastiskt måldokument, men vad kommer det sig att arbetarklassen i så liten utsträckning möter kulturen. Vad kommer det sig att det inte finns plats för alla dessa skeenden och processer som pågår och borde pågå. Vi vet inte, men det känns som om kulturen idag fungerar som en uteslutande faktor istället för att vara en öppen process som innefattar alla röster, alla berättelser, alla drömmar.

Jag menar, vi är i en tid när folkbildningen är i en svår situation, i ett årtionde där kändisskap är viktigare än vad kulturen har för verkan. För om man ser folkhögskolorna till exempel, som under lång tid befunnit sig i nära kontakt med det omgivande lokalsamhället, så håller dom estetiska linjerna på att förvandlas till nån sorts underleverantörer åt konsthögskolorna, utan sociala och kulturpolitiska perspektiv på det man lär sig.
Och var har drömmarna om ett gemensamt samhälle tagit vägen, drömmarna om ett samhälle som inte bara är underställt marknadskrafterna, utan också har en egen vilja, egna drömmar som är till för allas bästa. Och var befinner sig kulturen i förhållande till det. En av de saker som vi ofta kritiserar oss själva för, är frågan om vilket existensberättigande vi har som kulturarbetare. Varför ska vi ha rätten till stöd, privilegiet att arbeta med konst och kulturfrågor. Vad är det som gör det rimligt för oss att hålla på. Spelar vi någon roll för samhällsutvecklingen eller blir vi bara bubblor som svävar runt.

För oss har det varit helt avgörande att hitta ett sätt att använda kulturen som ett sätt att nå nya publikgrupper, nya uttrycksformer. Ändå finner vi oss gång på gång i en situation där vi riskerar att vara med och producera nya avstånd, nya klyftor.
För det måste ju vara så, att i en tid som vår, där det känns som så mycket är i gungningen, där isoleringen växer, där klyftan mellan stad och land växer, där avståndet mellan människor ökar och de sociala verksamheterna går sönder. Där ungarna i Skinnskatteberg sniffar gas, pumpar i sig droger och injicerar mediaverkligheten rakt in i blodet. Där vet vi att kulturen är det bästa medlet och det måste ju vara så att vi ska ha en funktion där. Att vi ska ha nån sorts betydelse för det. Annars kan det inte vara någon poäng för oss att hålla på. Alltså, jag menar verkligen inte att det inte ska finnas en experimenterande konst. Jag gillar det och vi håller också på med det. Men nu, i den här situationen: använder vi verkligen kulturpengarna på rätt sätt. Följer vi de kulturpolitiska målen.

Hur kan det vara så att kulturrådets referensgrupp till exempel, inte behöver ta hänsyn till de kulturpolitiska målen i en sån situation. Jag fattar inte det.
Och hur kan det vara så att det finns så lite pengar i det offentliga som kan användas till samarbeten över nationsgränserna. Vårat landskap till exempel, skär ner på möjligheterna till medfinansiering av EU-projekt och kulturrådet har knappt några internationella medel heller. Trots att vi behöver det. Vi behöver dom impulserna för att kunna tänka nya tankar. Särskilt i en tid när regionerna blir så viktiga och syskonregioner i andra delar av Europa kan vara med och driva utvecklingen framåt.

Och jag menar, om man ser på situationen i folkbildningssverige, så finns det en enorm vilja till förändring som inte hittar vägarna fram. Det är som om de gemensamma drömmarna har hamnat i skymundan och en jättelik individualiseringsmaskin tvingar oss bort från det offentliga gemensamma och in i en iskall verksamhet. Fast vi inte vill ha det så. Men det är som om avstånden växer mellan människor. Och samtidigt växer avståndet mellan ledningarna och folket. Och det skapas en klyfta som blir allt mer omöjlig att överbrygga. Och man kan se det så tydligt till exempel i LO, när ledningen vill ja och medlemmarna säger nej i EMU-omröstningen. Man vill inte samma sak. Man vill ha något annat, något gemensamt. Och det är på det viset konstigt att man i det läget väljer att strypa LO-idédebatt som varit en av de starkaste krafterna för gemensamma platser med högt i tak, där dom stora frågorna kan diskuteras utan skygglappar.

Och på nåt sätt är det så överallt, hela tiden. En växande klyfta, ett mindre deltagande i demokratin, en utarmning av landsbygd och glesbygd. Det är som om allting måste hända i de stora städerna, som om det inte ska finnas en kultur i hela landet. Och att den kultur som finns och som kommer ut ändå inte når mer än den redan etablerade kulturpolitiken. Medan det stora flertalet inte har nån relation till det som då och då landar ute i skogen.

Tänk om det ändå kunde vara så att kulturarbetare fanns som starka verksamhetspunkter i hela landet, att den kraft, det engagemang och den kunskapen kom till användning i samhällsbygget och kunde användas för att förankra kulturen i folkdjupet. Det skulle betyda så mycket för identitet, framtidstro och demokrati.

Det är bara att se på dom exempel som finns, Dalhalla som står som ett nav i den regionalpolitiska och kulturella utvecklingen eller Göran Grediers arbete på Dala-Demokraten, där kulturen blir en aktiv röst i större utsträckning. Varför är det inte så att om man verkligen vill ha en kultur i helan landet, att man flyttar ut kulturpengarna till kommunerna och säger: här är dom, bara ni arbetar efter dom kulturpolitiska målen, och så har man en kontrollinstans istället som ser till att målen följs; då skulle det innebära ett ansvar för kommunerna och man skulle vitalisera samhällena och man skulle också stärka folkbildningen igen eftersom kulturarbetarna får arbeta tillsammans med föreningar, folkrörelser och företag på ett helt annat sätt. Dessutom skulle det innebära en förstärkning av den lokala demokratin. För med engagemang kommer också ett intresse för den situation man lever i. För oss har det inneburit att ett 30-tal personer har flyttat in och ett 10-tal av dom som är aktiva i det lokalpolitiska arbetet och sänker förstås medelåldern med massor av år i det politiska.

Så kulturen behövs. Kulturen är det sista medlet vi har kvar för att skapa en annan värld och drömma andra drömmar. Kulturen är det som kan ge oss identitet och styrka och en möjlighet att stärka de demokratiska processerna. För har vi ingen kultur, då är vi ett svagt folk. Och om man ser på länder med en stark kultur, då klarar de också motgångar på ett bättre sätt.
Och då är det nödvändigt, så jävla nödvändigt att teorierna om den gudabenådade konstnären och den idé om utvaldhet och särskiljning som ex.vis Bourdieu pekar på, ersätts av en kulturpolitik som ställer krav på en aktiv och verksam kultur som kan skapas och mottas av alla. Att det blir en jäst i degen som får livet och världen att växa och bryter isoleringen, skapar nya mötesplatser, spränger gränserna som skiljer oss från varandra och istället aktiverar skapande, verksamhet, demokrati, drömmar, alternativ, dialektik och drömmar.

Och då handlar det om att hålla på, att kulturpropositionen genomsyrar allt och fungerar som styrmedel i utbildning, bidragsgivning, kommunalt, regionalt ansvar.
Om man verkligen vill ha en kultur för alla i hela landet. Men då får vi också räkna med att om verksamheten växer, om kulturen blomstrar och fler blir delaktiga och verksamma, då kommer det också att kosta mer. Det får vi vara beredda på. Och om man inte vill ha en sån utveckling, då är det bättre att säga det och säga åt arbetarklassen att stanna hemma framför tv:n och ge kulturen åt ett fåtal.
Men det kan väl ändå inte vara det som är meningen.
Det måste ju handla om att det här, som vi har nu, inte kan vara allt.

Och, som vi skrev i vår första ansökan till Kulturrådet:

Vi tänker inte sitta och rulla tummarna i väntan på en revolutionär situation.

Om man vill ha en radikal kulturpolitik måste man kunna se skillnad på framgång och verkan.

En radikal kulturpolitik kan inte bygga på förenklingar.

En radikal kulturpolitik kan aldrig skapas av marknadskrafterna.

En radikal kulturpolitik måste bygga på delaktighet, folkbildning och dialektiska processer.

En radikal kulturpolitik måste bygga på att öppna rummet för en värld med plats för många världar.

En radikal kulturpolitik måste arbeta mot den västerländska kulturimperialismen.

Om man vill ha en radikal kulturpolitik måste man rannsaka Odysseus – den vite mannens herravälde över tanken.

Och det trädgårdsmästarsamhälle som vi alla härinne är med och upprätthåller.