Vart är vi 2001?
I bildvärlden. På en parkeringsplats utanför centrum ingenstans. I ett luftkonditionerat varuhus. Våra kroppar besatta av ett rasande konsumtionstvång.
I ett fragmentariskt collage, i ett rum utan fönster och väggar. I en kollektiv berättelse. På scen: sex skådespelare. Sönderbrutna texter i deformerade kroppar. Mytiska berättelser i ett hypermodernt scenario. Ingen västerländsk dramaturgi. Ingen teater.

Kroppar genomkorsade av tv-flimmer, krigslandskap, kärlekstörst, katastrofer. Kroppar, medvetande utan utväg. Utan gränser. Utan möjlighet.

JAG är den marknadsanpassade konsumenten. JAG är en begärsmaskin. JAG är avstängd från något som plågar mig i mina drömmar. JAG har narkolepsi. Gränsen mellan dröm, vaka och panik finns inte längre. Den inlärda skillnaden mellan det symboliska, det imaginära och det reella har utplånats.
Är det ännu möjligt att tala om vår tid? Kan teatern göra det? På vilket sätt ska vi beskriva världen när bilderna är starkare än verkligheten?

I extasy +/- noll använder vi de medel som står till buds, för att berätta om konsumtionssamhället. Om tidsandan. Om behovet av extaser. Föreställningen rör sig hela tiden kring en avgrund som inte kan definieras. I extasy +/- noll kolliderar text, kroppar, musik, projektioner, film i en föreställning där gränsen mellan dröm, vaka och panik har suddats ut. Där bilderna flödar genom människor i ett rum utan väggar och fönster. Ett drömspel för vår tid.
Strukturer bildar Nät över världen. Kaos är ordnat och formulerat. Människan står i teknologins och kapitalets tjänst. Allt är kartlagt, bestämt och redovisat. Från DNA till NASA. In i minsta gen.
En accelererande individualism framställs som det sista desperata hoppet trots att JAGET sedan länge är inaktuellt.
Vad är det som händer? Vi vet inte. Vi känner oss inte hemma här. Vi drömmer om det som ännu är ofött. Om man känner att det som räknas är emot ens natur, hur ska man då kunna existera?

Den här presstexten är bara ytterligare en berättelse om samma sak. Du som läser förväntar dig att vi vill att du ska skriva om oss. Och är det tillräckligt intressant så gör du det. Jag, som skriver texten, vet det också. Och vi vill ha uppmärksamheten. Men inte för uppmärksamhetens egen skull. Utan för att vi har ett ärende. För att vi vill Förändra Världen. Men också det kan ju vara ett marknadsföringsknep. Och det är det naturligtvis. Också.

Men det är inte vår utgångspunkt. Vi gör föreställningar som inte accepterar villkoren vi lever under. Vi vill försöka tränga under ytan på den bildberättelse vi befinner oss i. Vi vill veta om det finns en väg ut eller inte. Vi vill veta andra saker. Vi berättar om världen från ett annat perspektiv. Inte för att vi vet bättre, men för att vi vill veta något annat. För att vi vill omstörta våra egna och publikens uppfattningar om hur världen ser ut. För att försöka komma utanför den Bild som råder. För att kunna tänka nya tankar. För att vidga medvetandet. För att vi inte kan acceptera att det här är allt.
extasy +/- noll är en del av det forskningsarbete som TEATERMASKINEN bedriver sedan sommaren 1998. Detta har hittills resulterat i uppsättningen gränsmaterial WW4 som spelade 1999-2000. I forskningen arbetar vi med frågor som: Vad är Naturen? Vad är vår kropp i förhållande till Naturen? Vad är Jaget? I forskningsarbetet söker vi en ny skådespelarkropp och ett verkningsfullt förhållningssätt till scenen och samtiden. Viktiga influenser har vi sökt hos bl a Antonin Artaud, Bertolt Brecht, Heiner Mülller och Tatsumi Hijikata. DS

extasy +/- noll är en del av det forskningsarbete som TEATERMASKINEN bedriver sedan sommaren 1998. Detta har hittills resulterat i uppsättningen gränsmaterial WW4 som spelade 1999-2000. I forskningen arbetar vi med frågor som: Vad är Naturen? Vad är vår kropp i förhållande till Naturen? Vad är Jaget? I forskningsarbetet söker vi en ny skådespelarkropp och ett verkningsfullt förhållningssätt till scenen och samtiden. Viktiga influenser har vi sökt hos bl a Antonin Artaud, Bertolt Brecht, Heiner Müller och Tatsumi Hijikata.